I´ll never drop my guard

Disclaimer : Den som inte vill läsa (onödigt) ponerande om ett visst ämne som jag inte tänker nämna vid namn som nog borde klarna för den lite mera klartänkte ska sluta läsa här nu. Samma gäller om man inte vill ha dagen förstörd med negativa funderingar.
Anyway, blev att jag for till Dynamo istället genast för att fara till Klubi. Villa hinna ta några öl under happy hour också och så lät nog banden som skulle spela som helt ok.
Ingen som jag kände då jag kom dit så det var bara att hämta ett stop och gå och sitta i ett hörn med ett nummer av NME.
Första bandet var helt ok. Lite Coldplay-aktigt stuk. Orkade dock inte se på encoren så gick till ett bord nära narikkan och läste Mojo. Bandet sedan visade sig vara en singer/songerwriter från (surprise surprise...) Göteborg. Men har var helt ok. D och T dök upp efter en stund och satt och hängde med dem och pratade skit och väntade på att det skulle komma nån bra låt, fast allt var lite väl indie för mig så till vida att jag bara kände igen en låt av jag vet inte hur många. Men jag blev lite trött så måste fara hem och det var då dehär förbannade tankarna igen började snurra i skallen. Och ja, sluta läsa nu om dethär int intresserar ett skvatt :

Det gäller alltså det som slog slint i skallen på mig i onsdags. Kan tyckas vara ett galet uttryck, men för mig finns det inget mera passande för dethär. Har efter det försökt se om jag skulle få syn på person X och antar att jag undermedvetet valde att sätta mig igår vid bordet nära dörren i Arkens matsal pga det. Och hon dök upp och fick syn på mig, men tittade genast ner i marken. Tror inte att det betydde nånting vilket det säkert inte gjorde. Undermedvetet hoppade jag också att hon skulle dyka upp i Dynamo igår, men icke. Då gjorde det inget, men då hade jag inte börjat mala på i dessa tankegångar ännu.
Saken är den att jag är så fruktansvärt trött på allt som har med företeelsen Y att göra. Det slutar bara med att jag med klumpen i halsen igen inser att jag slagit huvudet i väggen igen. Jag vet att jag är ung och allt det och jag har inte tappat hoppet, men det känns ändå så onödigt. Verkar också som om det aldrig heller skulle vara andra vägen, vilket jag iofs inte är alls så förvånad över. Jag har annars en helt bra självbild men då det kommer till denhär saken är den nog helt åt skogen.
Men ja, summa sumarum så är jag melankolisk i förtid om man säger så. Kalla det att vara negativ men jag är helt enkelt bara realistisk..
Hehe, hur var det med dendär terapin nu igen... men alltså ja, har nog ändå helt tillräckligt att göra så det får vara. Terapi för mig är att efter att jag ätit klart min morgongröt sätta bra musik i öronen (antagligen Placebo eller Jawbreaker) och så fara på långpromenad till hamnen. Verkar vara en helt fin dag där ute så det skulle vara onödigt att sitta inne och bara göra funderadet värre.
Och ja, jag vet att jag kommer att rycka upp mig igen men jag måste bara skriva ner det någonstans då jag inte har något annat att avreagera mig mot. Blir bara svammel också om jag skulle berätta det muntligt åt nån.

--------

Update : Huh, det var en superskön promenad, fast att sedan efteråt fara på dendär klimatmarschen med bara en grötportion i magen var inte direkt en hit. Tänkte först att jag skulle vara miljömedveten och duktig och laga mat men drog till Hese istället. Är på riktigt helt sjukt hungrig och trött som tusan. Ska nog ta och stoppa på Isis efter att jag ätit och så ta en ordentlig power nap innan jag far och ser på galna närpeserna i 1G3B. Men innan det Converge. Måste säga att jag blivit på betydligt bättre humör nu och fått undan min negativa mind set. Fast det hjälpte ju inte ändå att jag gick förbi henne på vägen hem...